En millisekund senare..

Igår kastades jag ofrivilligt tillbaka i min berg-och-dalbana av känslor. När man tycker att det mesta är bra, och det har löst sig. När man har tagit ett litet myrsteg ur det som en gång var 'vårt'. Då träffas man. Och kastas tillbaka.

Jag är nykär. I dig. Men samtidigt istället för den där bubblande känslan av allt som kan hända så har jag erfarenheter. Av vad som har hänt. Under 5 års tid. Massa massa bra, och lite lite dåligt.

Bara några minuter på tunnelbanan, och sen flera timmar senare, kan jag inte sluta tänka på dig.

Men jag glädjer mig åt en sak, vi har inte förstört oss. Inte alls, inte någonting..

Vår kärlek var som vinden som stormde sig fram

den väckte liv i glöden som tändes och som brann

men vinden avtog sakta och elden den brann ut

och kvar fanns bara askan av det som fanns förut

men kanske under askan en liten glöd finns kvar

och vinden kanske åter, blåser liv i det som var..