Känns som igår.

Jag kommer ihåg när vi satt på flyget påväg hem. Så otroligt
trötta. Jag tror ingen, någonsin, i hela världen har varit så
trött som vi var då. Somnar, vaknar upp ser på varandra med
panikslagna ögon, jag tar din hand & vi somnar om.

Där sitter vi, längst bak i planet. Längst ut på varsin sida av
mittgången. I hand hållande, rädda, trötta, lite melankoliska och
har redan börjat sakna. Det måste ha sett gulligt ut. Det är sånt
man ler när man tänker tillbaka på. Det är ett kort som aldrig togs.

Snart åker vi igen. Snart.